Recension av Toy Story 5 | Betyg 3 av 5
Hur mycket tålamod har egentligen en leksak när konkurrensen består av en surfplatta? I Toy Story 5 ställs Woody, Buzz, Jessie och resten av gänget inför ett hot som känns både modernt och lite sorgligt träffsäkert: Bonnie har fått en surfplatta, och plötsligt måste den fria leken kämpa för sin plats i ett barnrum där skärmen blinkar lika lockande som en godispåse på en lång bilresa.
Det är en smart utgångspunkt. Toy Story-filmerna har alltid varit bäst när de lyckats få något vardagligt att kännas existentiellt, och här finns det gott om material att jobba med. Idén om att fantasin konkurrerar med det omedelbara, det lättkonsumerade och det ständigt uppkopplade är nästan för bra för att inte fungera. Och när filmen hittar rätt ton, då gör den precis det man hoppas på: den får en att skratta, le lite fånigt och samtidigt känna ett litet stick i hjärtat.
Tom Hanks, Tim Allen och Joan Cusack låter som gamla vänner man gärna träffar igen, och rösterna bär fortfarande mycket av charmen. Det är något tryggt och varmt i deras samspel som gör att man snabbt är tillbaka i den där världen där leksaker har känslor och stora frågor. Samtidigt är det också filmens största utmaning: att hitta nytt liv i en berättelse som redan har vandrat långt. Det är inte alltid lätt att undvika känslan av att man sett vissa känslomässiga beats förut, bara i ny förpackning.
Det som fungerar bäst är när filmen vågar vara lite melankolisk. För bakom skämten om teknik och barn som glider bort från golvets enkla magi finns en ganska träffsäker sorg över att allt förändras. Det är nästan lite brutalt, på det där Pixar-sättet som först får dig att skratta och sedan sitter du där och stirrar på eftertexterna som om någon dragit undan mattan under dig. Men det finns också stunder där filmen lutar sig väl mycket mot nostalgi och trygg återanvändning. Då blir den mer bekväm än överraskande.
Jag uppskattar att Toy Story 5 inte bara försöker vara större, utan också mer samtida. Surfplattan som motståndare är inte bara en kul idé på pappret; den säger något om hur barns uppmärksamhet numera dras åt alla håll samtidigt. Det ger filmen en liten extra nerv. Men för att riktigt lyfta hade den behövt vara ännu modigare, ännu mer oväntad i sina vändningar. Nu landar den snarare som en stark och sympatisk fortsättning än som en fullträff.
Så ja, Toy Story 5 är charmig, tänkvärd och ofta väldigt rolig, men den når inte riktigt samma magiska nivå som seriens allra bästa kapitel. Den är värd att se, särskilt för den som vuxit upp med de här figurerna och fortfarande har en liten mjuk punkt för dem. Men den lämnar också känslan av att det finns mer att säga om leken, om tiden och om allt som försvinner när en skärm tänds.
Betyg: ⭐⭐⭐
Se när Toy Story 5 sänds på TV eller var filmen går att streama