En stel middag, ett förväntansfullt leende och en svärfar som ser ut att kunna förhöra en misstänkt till tårar på tre minuter. Det är ungefär där Familjen är värre slår ner, och redan från start är det tydligt att den här filmen trivs bäst när allt håller på att gå åt skogen. Och det gör det förstås. Med besked.
Det här är en komedi som bygger på den där välbekanta mardrömmen: att försöka göra ett gott intryck på sin partners familj, samtidigt som ens egen familj är… tja, lite mer färgstark än vad som brukar rekommenderas i sociala sammanhang. Greg Focker, spelad av Ben Stiller med sin vanliga blandning av nervös energi och självplågeri, hamnar i ett korseldsläge mellan två världar som inte alls borde mötas. På ena sidan har vi Robert De Niro som den misstänksamma, stenhårda svärfadern Jack Byrnes. På den andra sidan Dustin Hoffman och Barbra Streisand som Gregs fria, smått kaotiska föräldrar. Det är upplagt för katastrof, och filmen vet precis hur den ska mjölka varje pinsam sekund.
Det bästa med Familjen är värre är samspelet mellan skådespelarna. De Niro spelar med en gravallvarlig min som om han vore mitt i en säkerhetsoperation, och just därför blir han så rolig. Han behöver inte ens höja rösten för att få hela scenen att darra. Ben Stiller är däremot som en mänsklig nödbroms – han försöker hela tiden rädda situationen, men lyckas mest göra den ännu värre. Det är en gammal komisk modell, men här fungerar den förvånansvärt bra.
Samtidigt ska man vara ärlig: filmen är inte särskilt subtil. Den kör gärna på breda skämt, missförstånd och förnedringshumor med ganska hård hand. Ibland känns det som att den trycker på samma knapp lite för många gånger. Men när tajmingen sitter, och det gör den ofta, är det svårt att inte dra på smilbanden. Det finns en trygghet i den här typen av komedi som nästan känns gammaldags i dag – som en väloljad maskin där varje pinsam blick och varje felsteg är noggrant placerat.
Jag tänker också att filmen har något som många moderna komedier saknar: den vågar låta skådespelarna spela ut ordentligt. Det finns en tydlig känsla av att alla inblandade vet exakt vilken sorts film de är med i, och de går in i den med full kraft. Det gör att även de mest absurda situationerna får en viss charm. Man skrattar inte alltid för att skämten är geniala, utan för att hela upplägget är så obarmhärtigt obekvämt att det nästan blir konst.
Visst, Familjen är värre är inte den mest finstämda eller mest nyskapande komedin från 2004. Den är mer som en välbekant släkting som kommer på besök, drar fram gamla historier och lyckas få hela rummet att skruva på sig. Men den gör det med sådan energi och så pass mycket träffsäkerhet att man gärna följer med på resan. Och ibland är det precis vad man vill ha: en film som låter en känna sig lite mindre misslyckad över sina egna familjemiddagar.
Kort sagt: en rolig, stundtals väldigt träffsäker komedi som lever mycket på sina skådespelare och på den eviga sanningen att familjer är underbara – tills de ska träffas.
Betyg: ⭐⭐⭐⭐
Se när Familjen är värre sänds på TV eller vart den streamas.