Recension av Michael | Betyg 4 av 5
Scenen öppnar som en dröm i neon: ett barn som redan bär på en vuxen värld av förväntningar, blickar och rytm i kroppen. Det är där Michael börjar kännas som mer än bara ännu en biografisk musikfilm. Den vill fånga en legend innan legenden hunnit stelna till museum, och det är en ambitiös, nästan lite våghalsig idé.
Filmen berättar historien om Michael Jackson, The King of Pop, med en blandning av vördnad och dramatik som ibland är riktigt effektiv. Jaafar Jackson bär rollen med en märklig och fascinerande självklarhet; det är inte bara likheten som imponerar, utan hur han fångar rörelserna, blicken och den där svårfångade känslan av att vara både superstjärna och fånge i samma kropp. Colman Domingo ger tyngd åt berättelsen, och Nia Long bidrar med värme som hjälper filmen att andas mellan de stora numren.
Det bästa med Michael är att den förstår att musik inte bara är pynt mellan scenerna. Här är låtarna själva pulsen, nervsystemet, anledningen till att allt annat existerar. När filmen hittar rätt i samspelet mellan scen, ljud och rörelse blir den nästan elektrisk. Man sitter där och tänker att jo, det här är varför biografen fortfarande spelar roll. Det är svårt att inte ryckas med när filmen vågar låta showen vara just show.
Samtidigt finns det en viss försiktighet här som jag inte riktigt kan bortse från. Biografiska filmer om ikoner har en tendens att vilja vara både hyllning och förklaring, och Michael hamnar ibland lite för nära den där välkammade mittfåran. Den vill gärna vara respektfull, kanske till och med lite för respektfull, och då försvinner en del av den råhet och komplexitet som hade kunnat göra filmen ännu mer minnesvärd. Det blir stundtals mer glans än djup, mer ikon än människa.
Det är också där jag känner att filmen inte riktigt når hela vägen. Den är skicklig, ofta imponerande, men inte alltid lika modig som ämnet kräver. Michael Jacksons liv är ju i sig en berättelse som rymmer både triumf och tragedi, genialitet och ensamhet, och filmen nosar på allt detta utan att alltid våga stanna kvar där det gör ont. Lite som att den har en fantastisk garderob men glömmer att öppna några av de mest intressanta lådorna.
Ändå går det inte att avfärda Michael. Den är påkostad, välspelad och tillräckligt känslig för att man ska bry sig. Och när den fungerar som bäst känns den som en påminnelse om hur sällsynt det är med artister som förändrar själva luften omkring sig. Det här är ingen perfekt film, men den är ofta så pass levande att man gärna följer med ändå.
Kort sagt: Michael är en stark och stundtals hänförande musikfilm som bärs av sin huvudroll och sina stora scener, även om den ibland spelar lite väl säkert. Men när den väl släpper taget om försiktigheten, då glimmar det ordentligt.
Betyg: ⭐⭐⭐⭐
Se när Michael sänds på TV eller var filmen går att streama