En man i svart kostym stapplar fram genom ett regnigt Paris, medan neonljusen speglar sig i asfalten som om staden själv vore medskyldig. Det är nästan löjligt vackert, och precis där, i mötet mellan elegans och brutalitet, hittar John Wick: Chapter 4 sin storhet.
Det här är inte bara ännu en uppföljare som drar ut på tiden för att mjölka en framgångsrik franchise. Nej, det här är en film som går in med full fart, slår upp dörren med stöveln först och sedan vägrar släppa taget på nästan tre timmar. Och märkligt nog känns det sällan för långt. Tvärtom. Chad Stahelski bygger vidare på John Wicks värld med en sådan självklarhet att man nästan glömmer hur absurd premissen egentligen är: en man jagas av ett globalt nätverk av lönnmördare, men filmen behandlar allt med dödligt allvar och en sorts operaliknande stil som gör att det fungerar.
Keanu Reeves är fortfarande filmseriens hjärta. Han spelar John Wick med den där speciella blandningen av trötthet, beslutsamhet och nästan buddhistisk envishet. Han säger inte mycket, men det behövs inte heller. Hans kroppsspråk berättar allt: varje steg är en kamp, varje blick en varning. Det är imponerande hur mycket känsla som ryms i en rollfigur som i praktiken kommunicerar med knytnävar, pistolrök och sammanbitna mungipor.
Det som verkligen lyfter Chapter 4 är att filmen vågar bli större utan att tappa sin identitet. Actionsekvenserna är inte bara högljudda; de är koreograferade som våldsamma danser. Här finns en nästan hypnotisk precision i hur slagsmål, skottlossning och biljakter vävs ihop. En scen i Paris är så överdådig att den nästan blir komisk, men på det bästa möjliga sättet. Det är som om filmen säger: ”Ja, vi vet att det här är vansinnigt. Häng med ändå.” Och det gör man.
Donnie Yen är ett av filmens stora ess. Han tillför både charm och tyngd, och hans närvaro ger berättelsen en välkommen rytm. Han är inte bara en bifigur som ska fylla ut speltiden; han känns som en riktig motkraft, någon som faktiskt kan mäta sig med Wick. Bill Skarsgård, å andra sidan, spelar skurk med en kylig, nästan sliskig elegans. Han är inte den mest skräckinjagande antagonisten i serien, men han fungerar bra som en maktspelare i kostym, en sådan där figur som ler medan han drar undan stolen för dig.
Men filmen är inte utan skavanker. I sin ambition att vara större, längre och mer spektakulär riskerar den ibland att bli lite väl mättad. Det finns stunder där man känner att ännu en korridor, ännu en trappa, ännu en duell kanske hade kunnat kortas ner en aning. Och även om filmens mytologi är en del av charmen, börjar den här världen nu bli så full av regler, hederskoder och hemliga ordnar att den nästan behöver en egen instruktionsbok. Det är fascinerande, javisst, men också lite mycket ibland.
Ändå är det svårt att vara alltför gnällig när filmen levererar på nästan alla fronter där det verkligen räknas. John Wick: Chapter 4 är en actionfilm som förstår att stil inte är en ersättning för substans, utan ett sätt att förstärka den. Den är våldsam, snygg, ibland absurd och ofta helt oemotståndlig. För mig känns den som den mest fulländade filmen i serien hittills, även om den också är den som tydligast visar hur nära gränsen den här typen av berättelse kan gå innan den tippar över.
Om de tidigare filmerna var hårda slag i magen, så är Chapter 4 en hel symfoni av blåmärken. Och jag menar det som en komplimang.
Betyg: ⭐⭐⭐⭐
Se när John Wick: Chapter 4 sänds på TV eller vart den streamas.