Det finns filmer som smyger sig på en, och så finns det filmer som kommer in som en storm över hedarna och lämnar både hjärtat och nervsystemet i lätt oordning. ”Wuthering Heights” hör definitivt till den senare sorten. Det här är inte en film som vill vara behaglig. Den vill skava, brännas fast och påminna oss om att kärlek ibland är mindre rosor och mer en långsam, elegant katastrof.
Berättelsen om Heathcliff och Catherine Earnshaw är ju i grunden en av litteraturhistoriens mest olyckliga kärleksaffärer, och här får den nytt liv med en tydlig känsla för både passion och fördärv. Yorkshire-hedarna blir nästan en egen karaktär: vackra, karga och obarmhärtiga, som om naturen själv tröttnat på människors känslomässiga haverier. Det är snyggt gjort, och det är svårt att inte dras med när filmen låter landskapet spegla det som kokar mellan huvudpersonerna.
Margot Robbie och Jacob Elordi bär mycket av filmen på sina axlar, och det gör de med den där sortens intensitet som kan vara både magnetisk och lite farligt beroendeframkallande. Robbie har en förmåga att få även de mest stormiga känslor att kännas genomtänkta, medan Elordi ger Heathcliff en mörk, nästan sårig närvaro som passar rollen väl. Tillsammans skapar de en kemi som inte direkt är mysig – tack och lov – men som känns laddad på ett sätt som gör att man faktiskt tror på den här destruktiva dragkampen.
Hong Chau tillför dessutom en välkommen tyngd. Hon är en sådan skådespelare som kan få en enda blick att säga mer än tre sidor dialog, och här ger hon filmen en extra nivå av mänsklighet och skärpa. Det behövs, för i en berättelse som annars riskerar att drunkna i sin egen lidelse är det skönt med någon som håller fötterna på jorden, eller åtminstone på en ganska lerig stig.
Det som fungerar bäst är just filmens kompromisslösa känsloläge. Den vågar vara överdriven utan att be om ursäkt, och det är faktiskt befriande. Samtidigt finns det stunder där dramat nästan blir så tungt att det tappar lite av sin kraft. När allt är intensivt hela tiden blir inget riktigt stilla nog att andas i. Jag hade gärna sett några fler ögonblick av tystnad, sådana där små pauser som gör att smärtan hinner sjunka in ordentligt.
Jämfört med andra filmatiseringar av klassiska kärleksdramer känns den här versionen mer rå och mer kroppslig än romantisk. Den påminner mig lite om varför jag ibland älskar filmer som inte försöker vara trevliga. De vågar vara obekväma, och det är ofta där det intressanta bor. ”Wuthering Heights” är inte en film man lämnar med ett leende på läpparna, men den lämnar något efter sig. En stickande känsla. En sorts sorg. Och kanske en liten misstanke om att kärlek, i rätt eller fel händer, kan vara den mest destruktiva kraften av alla.
Det här är alltså en stark, vacker och stundtals överväldigande film, även om den ibland trycker lite väl hårt på känslopedalen. Men när den träffar rätt, då träffar den verkligen. Och det gör den oftare än inte.
Betyg: ⭐⭐⭐⭐
Se när ”Wuthering Heights” sänds på TV eller vart den streamas.