Som att kliva rakt in i en svartvit åskväderdröm med hjärtat på utsidan: ”Wuthering Heights” är precis så intensiv, vacker och obekväm som man hoppas att Emily Brontës roman ska vara på film. Den här versionen från 2026 lutar sig tungt mot det gotiska och det känslomässigt sönderslitna, och det är både dess största styrka och ibland dess lilla förbannelse.
Berättelsen om Heathcliff och Catherine är ju i grunden en kärlekshistoria, men en sådan där kärlek som inte alls vill vara snäll mot någon inblandad. Det är mer som att se två människor dansa nära kanten av ett stup och ändå vägra ta ett steg tillbaka. Margot Robbie ger Catherine en rastlös, nästan elektrisk närvaro; hon är lika delar stolthet, hunger och självdestruktion. Jacob Elordi spelar Heathcliff med en mörk tyngd som gör honom svår att släppa blicken från, även när han beter sig som en känslomässig katastrof i mänsklig form. Tillsammans har de en kemi som inte känns romantisk i vanlig mening, utan farlig. Och det passar materialet utmärkt.
Det som verkligen fastnar är hur filmen använder Yorkshire-hedarna. Landskapet är inte bara bakgrund, det är en medspelare. Vinden, leran, dimman – allt känns som om naturen själv försöker säga åt karaktärerna att lugna ner sig, utan att någon lyssnar. Det finns något nästan hypnotiskt i bildspråket, och här märks det att filmen vill vara mer än bara en kostymdrama med snygga klänningar och allvarliga blickar. Den vill vara en känslostorm.
Samtidigt är det också här filmen ibland snubblar. I sin iver att vara passionerad blir den stundtals lite väl uppdragen på högsta volym. Det finns scener där jag önskade mer andrum, mer tystnad, mer av den där obehagliga stillheten som kan göra en tragedi ännu starkare. När allt är laddat hela tiden riskerar effekten att mattas av. Man blir nästan lite andfådd, och inte alltid på det bästa sättet.
Hong Chau tillför dock en välkommen skärpa i birollerna. Hon har den där förmågan att få en enda blick att säga mer än tre sidor dialog, och hon ger filmen en jordnära motvikt när dramat hotar att sväva iväg helt upp i molnen. Det behövs.
Jag tänker lite på hur vissa klassiker fungerar bäst när de vågar vara mindre polerade och mer råa i kanterna. ”Wuthering Heights” är inte riktigt där hela vägen, men den är tillräckligt modig för att kännas levande. Den vill inte vara behaglig. Den vill skava. Och det gör den faktiskt ganska bra.
Det här är ingen film för den som vill ha en varm filt och ett lyckligt slut. Det är snarare en film för den som uppskattar stora känslor, mörka blickar och människor som fattar usla beslut med full övertygelse. För mig landar den som en stark, stundtals överväldigande tolkning av en berättelse som alltid har varit mer storm än romans. Inte perfekt, men fascinerande – och det räcker långt.
Betyg: ⭐⭐⭐⭐
Se när ”Wuthering Heights” sänds på TV eller vart den streamas.