I en dammig hangar någonstans långt, långt borta står Din Djarin med hjälmen på sned och Grogu vid hans sida, lika oberörd som om hela galaxens öde bara vore ännu ett ärende på väg till affären. Det är en bild som säger ganska mycket om The Mandalorian and Grogu: här finns både myt och vardag, storslagen rymdopera och små, nästan löjligt charmiga ögonblick som får en att le trots att laserstrålarna viner runt öronen.
Filmen tar vid i skuggan av ett fallit Imperium, där den nya republiken försöker hålla ihop ett universum som fortfarande luktar krut och gammalt förtryck. Det är en tacksam utgångspunkt. Star Wars har alltid varit som bäst när det inte bara handlar om stora slag, utan om vad som händer efteråt – när någon måste städa upp, bygga nytt och samtidigt hålla de gamla spökena på avstånd. Här finns den där känslan av ett rike i spillror, och det ger berättelsen en viss tyngd som jag uppskattar.
Pedro Pascal gör som vanligt Din Djarin till en ovanligt mänsklig figur trots att halva ansiktet är gömt bakom besvärligt snygg metall. Det är en konst i sig. Han spelar med kropp, röst och små nyanser som gör att karaktären känns levande även när han säger väldigt lite. Och Grogu? Ja, vad ska man säga. Den lilla gröna rackaren är fortfarande filmens hemliga vapen. Han kan få en hel scen att smälta bara genom att titta lite för stort med ögonen eller göra något som ser ut som ett misstag men i själva verket är ren publikfrieri av bästa sort.
Jeremy Allen White och Sigourney Weaver tillför också välbehövlig tyngd. White har en rå energi som passar bra i den här världen, medan Weaver naturligtvis kliver in med den där självklara auktoriteten som bara riktigt erfarna skådespelare har. Det är nästan lite orättvist hur lätt hon kan få en scen att kännas viktig. Man sitter där och tänker: jaha, nu blev det plötsligt film på riktigt.
Men allt är inte perfekt. Det finns stunder där filmen lutar sig lite väl mycket mot det vi redan känner igen från serien och från Star Wars-maskineriet i stort. Vissa partier känns som om de är byggda för att få fansen att nicka igenkännande snarare än för att verkligen överraska. Det är inte katastrof, men det märks när berättelsen tar den säkra vägen i stället för den modiga. Och i en galax där fantasin borde få springa fritt blir det lite synd när man ibland känner doften av manual.
Samtidigt är det svårt att vara alltför hård mot en film som faktiskt förstår varför folk älskar den här världen. Den har humor utan att bli fånig, spänning utan att bli överlastad och en varm kärna som gör att man bryr sig. Jag tänker lite på hur de bästa Star Wars-filmerna alltid lyckas balansera det episka med det personliga. The Mandalorian and Grogu når inte riktigt upp till originaltrilogins magi, men den har mer hjärta än mycket annat i den moderna franchisen.
Det här är alltså inte den film som kommer att skriva om filmhistorien. Men den är tillräckligt charmig, välspelad och visuellt tilltalande för att man ska gå därifrån med ett leende. Och ibland räcker det långt. Särskilt när en liten grön figur med stora öron lyckas stjäla nästan varje scen han är i. Det är nästan provocerande hur effektivt det fungerar.
Betyg: ⭐⭐⭐⭐
Se när The Mandalorian and Grogu sänds på TV eller vart den streamas.