Recension av Deadly history | Betyg 3 av 5
Deadly history öppnar med ett upplägg som direkt väcker nyfikenhet: en försvunnen släkting, en resa till New York och ledtrådar som snabbt pekar mot något betydligt obehagligare än en vanlig familjeangelägenhet. Det är en premiss som nästan ber om att få bli en tät, nervig thriller med lite gammaldags pulp-känsla. Och visst finns där glimtar av just det.
Jill Wagner och Kristoffer Polaha gör sitt bästa för att hålla berättelsen jordnära och engagerande. De har en lättsam kemi som hjälper filmen att kännas mänsklig även när intrigen drar iväg åt det mer melodramatiska hållet. Robin Thomas bidrar också med en närvaro som ger historien lite extra tyngd. Det är sådana här skådespelare som får en att tänka: okej, det här kan faktiskt bära.
Problemet är att Deadly history inte riktigt vågar lita fullt ut på sin egen styrka. Den bygger upp ett mysterium som lovar mer än den sedan levererar, och ibland känns det som att filmen tar den enklaste vägen runt sina egna bästa idéer. Spänningen finns där, men den får inte alltid tid att sätta sig. Det blir lite som att följa en karta där någon redan suddat ut de mest intressanta vägarna.
Samtidigt finns det något sympatiskt över filmen. Den försöker inte vara större än den är, och i en värld full av överlastade thrillers kan det nästan kännas befriande. Men just därför blir det också tydligt när manus och regi inte riktigt växlar upp när det behövs. Jag satt flera gånger och väntade på den där lilla extra knuffen som skulle göra allt mer minnesvärt.
Som helhet är Deadly history en okej kvällsthriller: tillräckligt sevärd för att hålla intresset uppe, men inte så stark att den stannar kvar länge efter eftertexterna. Den har sina stunder, särskilt tack vare skådespelarna och den mörka grundidén, men den lämnar också en känsla av att ha varit nära något bättre. Lite mer mod, lite mer skärpa – och det hade kunnat bli riktigt spännande.
Betyg: ⭐⭐⭐
Se när Deadly history sänds på TV eller var filmen går att streama