Visste du att modevärlden ibland är mer skoningslös än en thriller? Det är nästan komiskt, om det inte vore så träffsäkert, och just därför känns Djävulen bär Prada 2 som en återkomst med både sylvass elegans och ett litet sting av gammal skuld.
Här möter vi Miranda Priestly igen, nu när pensionen hägrar som en oväntat obekväm filt över axlarna. Hon tvingas inte bara se tillbaka på sitt eget liv, utan också konfrontera två kvinnor som en gång stod i hennes skugga: Andy Sachs, som återvänder med mer ryggrad än en hel modevecka, och Emily Charlton, numera en maktfaktor som säkert kan få folk att darra bara genom att höja ett ögonbryn. Det är en uppläggning som doftar klassisk konflikt, men också något mer intressant: ett slags uppgörelse med tiden själv.
Det bästa med filmen är förstås att den fattar vad som gjorde originalet så minnesvärt. Det handlar inte bara om kläder, repliker och höga klackar som låter som små hot mot marmorgolv. Det handlar om hierarkier, ambition och den där märkliga blandningen av beundran och avsky som Miranda Priestly väcker. Meryl Streep verkar fortfarande kunna spela den rollen med en blick och en lätt suck, som om hon äger hela rummet utan att ens behöva resa sig från stolen. Anne Hathaway ger Andy en mognad som känns välkommen, och Emily Blunt ser ut att ha vänt sin gamla frustration till ren, vass kompetens. Det är nästan så man vill applådera bara för att de tre får mötas igen.
Samtidigt finns det en risk med uppföljare av den här sorten: de kan bli lite för förtjusta i sin egen spegelbild. Och ja, Djävulen bär Prada 2 flirtar ibland med just det. Den vet att vi älskar dessa karaktärer, och den lutar sig stundtals väl bekvämt mot vår nostalgi. Några scener känns mer som en elegant återträff än som nödvändig dramatik. Det är snyggt, absolut. Men ibland vill man att filmen ska våga skära lite djupare, inte bara stryka medhårs i dyr kashmir.
Ändå fungerar den överraskande bra som både fortsättning och kommentar till sin egen värld. Där originalfilmen var en skarp satir över modeindustrin, känns den här mer som en berättelse om arv, makt och vad som händer när människor som en gång definierades av sin hunger plötsligt måste leva med konsekvenserna av den. Det ger filmen ett oväntat vemod under all glans. Och det är faktiskt där den blir som bäst.
Jag gick in med viss skepsis – uppföljare till älskade filmer brukar ju ibland vara ungefär lika nödvändiga som en tredje espresso klockan elva på kvällen – men kom ut med känslan av att filmen åtminstone har något att säga. Inte alltid med perfekt precision, men med stil. Och i den här världen är stil inte bara pynt. Det är ett vapen.
Djävulen bär Prada 2 är inte lika fräsch som originalet, men den är smart nog att förstå varför vi fortfarande bryr oss. Den bjuder på återseenden, maktspel och en hel del njutbar syrlighet. Och även om den inte alltid når hela vägen fram, så gör den resan med sådan självsäkerhet att man gärna följer med.
En elegant återkomst, med några skavanker under den välpressade ytan.
Betyg: ⭐⭐⭐⭐
Se när Djävulen bär Prada 2 sänds på TV eller vart den streamas.