En liten röd mössa svävar genom mörkret, och plötsligt öppnar sig galaxen som ett färgsprakande tivoli i omloppsbana. Det är precis den sortens entré som får en att luta sig fram i soffan och tänka: jaha, nu kör vi. Super Mario Galaxy Filmen tar vid efter den första filmen och kastar Mario och Luigi rakt ut i ett nytt äventyr där Bowser Jr. kliver fram ur skuggan, arg som en geting i en burk och med familjearvet som drivkraft. Det är en enkel premiss på pappret, men i praktiken blir det en rätt charmig rymdresa med både hjärta och studs i steget.
Det som fungerar bäst är att filmen faktiskt förstår vad Mario-världen är bra på: tempo, färg, upptäckarglädje och en ständig känsla av att nästa plattform kan försvinna under fötterna. Här finns en lekfullhet som påminner om när spelserien är som bäst, där varje ny planet känns som en liten idé som fått egen gravitation. Det är svårt att inte uppskatta hur filmen vågar vara så här barnsligt förtjust i sitt eget universum. Den skäms inte för att vara storslagen, och det är nästan befriande i en tid då många familjefilmer försöker gömma sin fantasi bakom ironiska blinkningar.
Chris Pratt och Charlie Day fortsätter att vara ett fungerande radarpar som Mario och Luigi. Deras dynamik är fortfarande filmens mest jordnära och mänskliga del, vilket är lite ironiskt när resten av handlingen utspelar sig bland stjärnor och kosmiska faror. Charlie Day får som vanligt in den där nerviga, älskvärda energin som gör Luigi till mer än bara den gröna brodern i skuggan. Anya Taylor-Joy ger Peach en stadig närvaro, även om filmen ibland inte riktigt vet vad den vill göra med henne mer än att låta henne vara klok, modig och snyggt upplyst av neonljus. Det är inte dåligt, men det känns som att hon förtjänar lite mer att bita i.
Och så har vi Bowser Jr., som är filmens stora joker. Han är inte bara en mini-version av sin far med mer attityd; han bär också på en sorts barnslig lojalitet som gör honom oväntat intressant. Det finns något nästan rörande i att filmen låter skurken drivas av familj och stolthet snarare än ren ondska. Samtidigt blir han aldrig riktigt lika minnesvärd som han hade kunnat bli. Han är rolig, hotfull och ibland lite sorglig, men filmen snuddar bara vid det som kunde ha blivit dess starkaste emotionella motor.
Det är också här filmen börjar skava lite. För även om Super Mario Galaxy Filmen är full av uppfinningsrika miljöer och snygga visuella idéer, så känns berättelsen ibland som om den rusar från set piece till set piece utan att riktigt stanna upp och andas. Det blir lite som att åka berg-och-dalbana med någon som hela tiden ropar ”titta där!” innan man hunnit njuta av utsikten. Kul, absolut. Men också en smula stressigt. Jag hade gärna sett att filmen vågade lita mer på sina känslor och mindre på sin egen fart.
Jämfört med den första Super Mario-filmen känns den här större, mer ambitiös och mer visuellt vågad. Den har också mer av den där känslan av att vilja vara ett riktigt äventyr snarare än bara en rad igenkännbara spelreferenser. Det uppskattar jag. Samtidigt saknar den ibland den enkla, nästan oskuldsfulla glädjen som gjorde föregångaren så lätt att tycka om. Här finns mer på spel, men också lite mer brus. Som om filmen har vuxit upp ett snäpp och därmed blivit lite mindre spontan.
Ändå går det inte att vara alltför butter. Super Mario Galaxy Filmen är underhållande, färgstark och ofta genuint charmig. Den har tillräckligt med hjärta för att inte kännas tom, och tillräckligt med fantasi för att hålla liv i den där barnsliga känslan av att allt kan hända om man bara hoppar rätt. Det är inte en perfekt film, men den är en väldigt levande sådan. Och ibland räcker det långt.
Kort sagt: ett rymdäventyr som glänser, studsar och nästan alltid landar mjukt. Inte helt utan skavanker, men tillräckligt rolig och varm för att man gärna följer med på nästa tur också.
Betyg: ⭐⭐⭐⭐
Se när Super Mario Galaxy Filmen sänds på TV eller vart den streamas.