Det som fungerar bäst är att filmen faktiskt förstår vad Mario-världen är bra på: tempo, färg, upptäckarglädje och en ständig känsla av att nästa plattform kan försvinna under fötterna. Här finns en lekfullhet som påminner om när spelserien är som bäst, där varje ny planet känns som en liten idé som fått egen gravitation. Det är svårt att inte uppskatta hur filmen vågar vara så här barnsligt förtjust i sitt eget universum. Den skäms inte för att vara storslagen, och det är nästan befriande i en tid då många familjefilmer försöker gömma sin fantasi bakom ironiska blinkningar.

Chris Pratt och Charlie Day fortsätter att vara ett fungerande radarpar som Mario och Luigi. Deras dynamik är fortfarande filmens mest jordnära och mänskliga del, vilket är lite ironiskt när resten av handlingen utspelar sig bland stjärnor och kosmiska faror. Charlie Day får som vanligt in den där nerviga, älskvärda energin som gör Luigi till mer än bara den gröna brodern i skuggan. Anya Taylor-Joy ger Peach en stadig närvaro, även om filmen ibland inte riktigt vet vad den vill göra med henne mer än att låta henne vara klok, modig och snyggt upplyst av neonljus. Det är inte dåligt, men det känns som att hon förtjänar lite mer att bita i.

Och så har vi Bowser Jr., som är filmens stora joker. Han är inte bara en mini-version av sin far med mer attityd; han bär också på en sorts barnslig lojalitet som gör honom oväntat intressant. Det finns något nästan rörande i att filmen låter skurken drivas av familj och stolthet snarare än ren ondska. Samtidigt blir han aldrig riktigt lika minnesvärd som han hade kunnat bli. Han är rolig, hotfull och ibland lite sorglig, men filmen snuddar bara vid det som kunde ha blivit dess starkaste emotionella motor.

Det är också här filmen börjar skava lite. För även om Super Mario Galaxy Filmen är full av uppfinningsrika miljöer och snygga visuella idéer, så känns berättelsen ibland som om den rusar från set piece till set piece utan att riktigt stanna upp och andas. Det blir lite som att åka berg-och-dalbana med någon som hela tiden ropar ”titta där!” innan man hunnit njuta av utsikten. Kul, absolut. Men också en smula stressigt. Jag hade gärna sett att filmen vågade lita mer på sina känslor och mindre på sin egen fart.

Jämfört med den första Super Mario-filmen känns den här större, mer ambitiös och mer visuellt vågad. Den har också mer av den där känslan av att vilja vara ett riktigt äventyr snarare än bara en rad igenkännbara spelreferenser. Det uppskattar jag. Samtidigt saknar den ibland den enkla, nästan oskuldsfulla glädjen som gjorde föregångaren så lätt att tycka om. Här finns mer på spel, men också lite mer brus. Som om filmen har vuxit upp ett snäpp och därmed blivit lite mindre spontan.

Ändå går det inte att vara alltför butter. Super Mario Galaxy Filmen är underhållande, färgstark och ofta genuint charmig. Den har tillräckligt med hjärta för att inte kännas tom, och tillräckligt med fantasi för att hålla liv i den där barnsliga känslan av att allt kan hända om man bara hoppar rätt. Det är inte en perfekt film, men den är en väldigt levande sådan. Och ibland räcker det långt.

Kort sagt: ett rymdäventyr som glänser, studsar och nästan alltid landar mjukt. Inte helt utan skavanker, men tillräckligt rolig och varm för att man gärna följer med på nästa tur också.

Betyg:

Se när Super Mario Galaxy Filmen sänds på TV eller vart den streamas.

Från första stund är det tydligt att denna film inte tar sig själv på alltför stort allvar. Med Pamela Anderson och Paul Walter Hauser i stödjande roller, navigerar Drebin genom en serie av absurda situationer och löjligt överdrivna actionscener som skulle få självaste James Bond att höja på ögonbrynen. Men det är just i denna överdrift som filmens charm ligger. Den balanserar på gränsen mellan genialitet och vansinne, och som tittare kan man inte annat än att hänga med på resan.

Jämfört med originalet från 1988, känns denna upplaga både som en hyllning och en parodi. Neeson gör en oväntat bra Drebin, med en komisk tajming som få. Det är som om Bryan Mills från ’Taken’ klivit rakt in i Leslie Nielsens skor – och resultatet är förvånansvärt underhållande. Men filmen är inte utan sina brister. Vissa skämt känns daterade, och i ett försök att vara självmedvetna, hamnar man ibland i fällan av att försöka för hårt.

Personligen, jag älskar när filmer tar risker. ’The Naked Gun 2025’ gör just det, och även om inte alla skämt landar som de ska, finns det en genuin kärlek till materialet som lyser igenom. Det är en film som påminner oss om att det ibland är okej att bara skratta – även åt det mest absurda.

Så, hur står sig ’The Naked Gun 2025’ i jämförelse med andra komedier och reboots? Tja, den är inte perfekt. Men den är ett modigt försök att blåsa nytt liv i en älskad franchise, och för det förtjänar den beröm. Om du är ute efter en filmkväll som erbjuder skratt, förvirring och en dos nostalgi, då är detta filmen för dig.

Betyg: 3/5. En berg-och-dalbana av humor och hjärta, med några oväntade svängar.

Betyg:

Se när The Naked Gun sänds på TV eller vart den streamas.

Filmen tar oss med på en berg-och-dalbana av känslor. Från hjärtskärande ögonblick när Bridget hanterar sorgen efter Mark, spelad av den saknade Colin Firth, till de komiska försöken att navigera i dejtingapparnas värld. Chiwetel Ejiofor och Leo Woodall tillför nya dimensioner till berättelsen som Bridgets oväntade men välkomna romantiska intressen. Ejiofor, som den överrationelle naturvetenskapsläraren, och Woodall, som den unge entusiastiske beundraren, bjuder på både skratt och eftertanke.

Men, och det är ett stort men, filmen kämpar ibland med att hitta en balans mellan det nya och det gamla. Det känns som om man försökt klämma in för mycket av Bridgets klantiga charm i en värld som inte längre är densamma. Det är som att försöka passa in en VHS i en Blu-ray-spelare – nostalgiskt, men inte helt kompatibelt. Dessutom, även om det är uppfriskande att se Bridget navigera i singellivet som äldre, saknas ibland den där gnistan som gjorde de tidigare filmerna så minnesvärda.

Trots dess brister är ’Bridget Jones: Mad About the Boy’ en film värd att se. Den erbjuder en dos verklighet blandat med den där välkända Bridget Jones-humorn. Det är en påminnelse om att livet går vidare, även genom de tuffaste av tider, och att det aldrig är för sent att börja om – även i dejtingapparnas era. För fans av serien är det ett kärt återseende, och för nya tittare en introduktion till Bridgets evigt charmiga värld.

Mitt betyg landar på en stabil 3 av 5. ’Bridget Jones: Mad About the Boy’ är inte perfekt, men den har hjärtat på rätt ställe. Och i slutändan är det kanske allt vi kan begära.

Betyg:

Se när Bridget Jones: Mad About the Boy sänds på TV eller vart den streamas.