Har du någonsin sett en film där varje blick känns som ett hot? There Will Be Blood är precis en sådan film – tung, hypnotisk och fullständigt obekväm på det där bästa sättet. Paul Thomas Anderson tar oss rakt in i en värld där ambition luktar svett, jord och råolja, och där Daniel Plainview kliver fram som en av filmhistoriens mest obehagligt fascinerande gestalter.

Daniel Day-Lewis är förstås filmens stora kraftverk. Han spelar Plainview med en sådan närvaro att det nästan känns som att han borrar sig genom duken och rakt in i ens nervsystem. Det är en rollprestation som inte bara är imponerande, utan närmast skrämmande i sin precision. Paul Dano gör också starkt avtryck som Eli Sunday, den självgode predikanten som blir Plainviews perfekta motpol. Deras scener tillsammans är som att se två stormar kollidera – det gnistrar, fräser och blir aldrig riktigt bekvämt.

Det jag gillar mest med There Will Be Blood är hur filmen vägrar vara snäll mot sin publik. Den vill inte charma dig med enkla känslor eller tydliga hjältar. I stället bygger den långsamt upp en berättelse om girighet, makt och ensamhet, och gör det med en nästan kirurgisk kyla. Fotot är storslaget men aldrig pråligt, och musiken ligger där som en oroande puls under alltihop. Man sitter inte bara och tittar, man känner hur filmen arbetar på en.

Samtidigt är det här ingen film för den som vill ha snabb utdelning. Tempot är medvetet, ibland nästan trotsigt långsamt, och det finns stunder där man får luta sig tillbaka och låta stämningen göra jobbet. För mig fungerar det utmärkt, men jag kan förstå om vissa tycker att filmen är mer fascinerande än faktiskt njutbar. Den är inte gjord för att vara mysig. Den är gjord för att etsa sig fast.

There Will Be Blood är en mörk, kraftfull och oerhört välspelad film som stannar kvar långt efter eftertexterna. En riktig tungviktare, helt enkelt – och en sådan där film som påminner en om varför bio ibland kan kännas som en liten jordbävning.

Betyg:

Se när There Will Be Blood sänds på TV eller var filmen går att streama

Det finns något märkligt trösterikt i att mänskligheten alltid verkar vara lika dåligt förberedd på stora avslöjanden. I Disclosure Day blir den tanken film, och det med en premiss som är så enkel att den nästan känns farlig: tänk om någon faktiskt bevisade att vi inte är ensamma? Skulle vi jubla, eller börja leta efter närmaste nödutgång?

Filmen bygger mycket av sin nerv på just den frågan, och det är också där den är som starkast. Den verkar inte vara ute efter att servera stora explosioner av sci-fi-glans, utan snarare att skruva upp obehaget långsamt, som när man hör ett konstigt ljud i lägenheten och plötsligt blir expert på alla tänkbara katastrofer. Med Emily Blunt, Josh O’Connor och Colin Firth i rollistan finns det dessutom gott om skådespelarmässig tyngd att luta sig mot. Det är en trio som kan bära både tystnad och panik utan att det känns påklistrat.

Det jag gillar mest med den här typen av film är när den vågar förstå att det verkligt skrämmande inte alltid är varelsen i sig, utan människorna runt omkring den. Hur reagerar vi när världen inte längre går att förklara med våra vanliga små lådor och etiketter? Där finns en dramatisk nerv som kan bli riktigt stark, särskilt om filmen låter karaktärerna vara motsägelsefulla, rädda och lite pinsamt mänskliga. Och det är ju där vi känner igen oss själva, tyvärr eller lyckligtvis.

Samtidigt finns det en risk med sådana här upplägg: att filmen blir mer idé än upplevelse. Om Disclosure Day lutar för hårt åt det högtravande kan den tappa markkontakt, och då blir även de mest intressanta frågorna lite väl luftiga. Jag hoppas därför att den håller fast vid det jordnära, vid blickarna, pauserna och de små sprickorna i fasaden. Det är ofta där de bästa sci-fi-filmerna hittar sin själ.

Min känsla är att Disclosure Day har potential att bli en av de där filmerna som inte bara handlar om utomjordiskt liv, utan om oss själva när vi ställs inför något vi inte kan kontrollera. Och det är nästan alltid mer intressant än ännu en raket som exploderar snyggt i mörkret.

Inte perfekt, kanske, men tillräckligt lovande för att väcka nyfikenhet på riktigt. Och det är inte så lite i en genre som lätt fastnar i gamla hjulspår.

Betyg:

Se när Disclosure Day sänds på TV eller var filmen går att streama

Som en trasig spegel som ändå vägrar sluta reflektera är Joker både hypnotisk och obekväm på samma gång. Todd Phillips tar en välkänd serietidningsfigur och vrider ur honom något betydligt smutsigare, sorgligare och mer mänskligt än man först kanske väntar sig. Det här är inte en film som vill bjuda på popcornvänlig eskapism; den vill snarare sätta sig bredvid dig, tända en cigarett i mörkret och viska att allt kanske redan håller på att gå sönder.

Joaquin Phoenix är filmens pulserande hjärta och han gör Arthur Fleck till en figur som är lika tragisk som svår att värja sig mot. Han spelar inte bara galenskap, han visar hur den kan växa fram ur förnedring, ensamhet och ett samhälle som verkar ha glömt hur man ser människor. Det är en prestation som kryper under huden och stannar där länge efter eftertexterna. Ibland nästan för länge, på det där sättet som gör att man känner sig lite skyldig över att ha fascinerats så mycket.

Det som imponerar mest är hur konsekvent filmen håller sin ton. Gotham är inte bara en kuliss utan en rutten organism, full av smuts, kyla och social misär. Bildspråket är snyggt, nästan klassiskt i sin komposition, och musiken trycker på precis rätt nerv. Samtidigt finns det något lite väl demonstrativt i hur filmen vill understryka sitt budskap. Den är inte direkt subtil; den pekar med hela handen och ibland med en megafon. Men ärligt talat: när filmen är så här starkt genomförd gör det inte så mycket.

Robert De Niro bidrar med trygg pondus, Zazie Beetz ger filmen en välkommen mänsklig värme och Frances Conroy gör sitt bästa för att hålla kvar något ömt i en berättelse som annars gärna drar mot avgrunden. Det är dock Phoenix som bär allt, och han gör det med en sådan fysisk och psykisk närvaro att man nästan glömmer att man tittar på skådespeleri.

Det finns förstås en risk att Joker romantiserar sin egen mörkerpoesi, eller åtminstone flirtar lite för mycket med den. Men för mig väger filmens intensitet, stil och huvudrollens kraft tyngre än invändningarna. Det här är en film som inte är bekväm, inte särskilt snäll och definitivt inte gjord för att alla ska känna sig glada. Men den är minnesvärd. Och i en värld där så mycket film känns som välpolerad bakgrundsbrus är det nästan en bedrift i sig.

Betyg:

Se när Joker sänds på TV eller var filmen går att streama

Som att kasta två arga berg mot varandra och hoppas på det bästa, är Godzilla x Kong: The New Empire precis så överdådig som titeln antyder. Och ja, det är på gott och ont. Filmen vet exakt vad den vill vara: ett färgsprakande, dånande monsterkalas där logiken får stå i garderoben och hjärnan kan ta en liten semester. Det är faktiskt rätt befriande.

Det som fungerar bäst är energin. När Godzilla och Kong väl får breda ut sig i bild blir det svårt att inte le lite fånigt åt hela spektaklet. Skalan är imponerande, striderna är ofta snyggt koreograferade och Hollow World ger filmen en fantasifull, nästan pulpig känsla som skiljer den från ännu en vanlig stadsförstörelsefest. Här finns en lekfullhet som gör att allt inte bara känns som digitalt oväsen i två timmar.

Samtidigt är det svårt att blunda för att berättelsen ibland känns som en hiss som fastnat mellan våningarna. Den vill gärna vara både storslagen mytologi och lättsam popcornunderhållning, men tappar ibland fart när den försöker förklara för mycket. Människorna, trots fina insatser från Rebecca Hall, Brian Tyree Henry och Dan Stevens, får ofta nöja sig med att springa runt och se bekymrade ut medan titanerna gör jobbet. Det är inte direkt första gången i den här typen av film, men man hade ändå hoppats på lite mer kött på benen.

Dan Stevens tillför dock en välkommen glimt i ögat, och Brian Tyree Henry fortsätter vara den där typen av skådespelare som får även det mest absurda att kännas aningen jordnära. Rebecca Hall gör vad hon kan med materialet, och det räcker långt för att hålla ihop de mänskliga trådarna när kaoset hotar att sluka allt.

Det här är ingen film som försöker vinna några priser för subtilitet. Den vill hellre vara en gigantisk nöjespark där man kastas mellan explosioner, uråldriga hemligheter och monster som ser ut att kunna välta en hel kontinent om de blir på dåligt humör. Och ärligt talat: ibland är det precis vad man vill ha. Men när filmen blir som bäst önskar man nästan att den vågade lita ännu mer på sin egen galenskap och lite mindre på standardmässig franchise-motor.

Godzilla x Kong: The New Empire är alltså en ojämn men ofta underhållande urladdning. Den brummar, dånar och blixtrar med rejäl självsäkerhet, även när den snubblar på sina egna stora stövlar. För den som vill ha ren monsteraction med en dos charm är det här lätt att gå med på. För den som hoppas på djupare dramatik finns det bättre jaktmarker. Men som spektakel? Absolut godkänt, och stundtals riktigt kul.

Betyg:

Se när Godzilla x Kong: The New Empire sänds på TV eller var filmen går att streama

Visste du att de bästa skräckparodierna ofta fungerar som små tidskapslar? Scary Movie är precis en sådan där film som inte bara driver med genren, utan också med hela vår kollektiva vana att skrika åt skärmen som om det skulle hjälpa. I den här nya versionen, producerad 2026, är det originalgänget som återigen hamnar i skottlinjen när en misstänkt välbekant maskerad mördare börjar röra om i grytan. Och ja, ingen skräckfilmsserie går säker.

Det första som slår mig är hur mycket filmen lutar sig mot nostalgi, men utan att helt fastna i den. Marlon Wayans och Shawn Wayans har fortfarande den där komiska tajmingen som kan få en död tystnad att kännas som ett skämt i sig, och Anna Faris är fortfarande en av de där skådespelarna som kan se både förvirrad och briljant ut på samma gång. Det är en stor del av charmen. De vet exakt hur långt de kan tänja på dumheten innan den blir till ren komik.

Och det är också där Scary Movie fungerar bäst: när den är snabb, elak och fullständigt respektlös mot allt från slasherklichéer till moderna skräcktrender. Det finns några riktigt träffsäkra blinkningar som fick mig att le bredare än jag borde erkänna. Samtidigt märks det att filmen ibland vill för mycket. Den staplar referenser på varandra som om den är rädd att tappa fart, och då blir det lite som att någon skämtar så intensivt att poängen drunknar i sitt eget flabb.

Jag uppskattar ändå att filmen inte försöker vara fin i kanten. Den vet vad den är: en högljudd, fräck och ibland barnsligt rolig parodi som gärna sparkar uppåt, nedåt och rakt åt sidan. Men den har också ett problem som många återupplivade komedier dras med: den förlitar sig ibland lite väl mycket på att vi redan älskar originalet. Det räcker inte alltid. Man behöver också ge oss något nytt att skratta åt, inte bara en välbekant mask och ett nostalgiskt ryck i mungipan.

Som helhet är Scary Movie ändå en underhållande återkomst. Inte perfekt, inte särskilt elegant, men ofta rolig på det där lite skamlöst glada sättet som får en att känna sig som en tonåring igen, fast med bättre tålamod och sämre rygg. Kritiker lär säkert vara delade, och det är inte svårt att förstå varför. Men för mig landar den på rätt sida om kaoset. Den bjuder på tillräckligt många skratt för att man ska förlåta att den snubblar ibland.

Betyg:

Se när Scary Movie sänds på TV eller var filmen går att streama

Som att öppna en gammal leksakslåda och hitta både barndomsminnen och ett rejält filmäventyr på köpet är Masters of the Universe en film som vill mycket, och oftast kommer undan med det. Här återvänder Adam till Eternia och möts av ett hem i spillror, där Skeletors järngrepp har gjort världen mörkare, hårdare och betydligt mindre gästvänlig. Det är upplagt för klassisk hjälteresa, men filmen lyckas faktiskt ge den gamla sagan lite nytt blod.

Det som fungerar bäst är känslan av att det här inte bara är ännu en plastig nostalgitripp. Nicholas Galitzine bär Adam med en blandning av osäkerhet och växande pondus som gör att resan mot He-Man känns förtjänt snarare än påklistrad. Camila Mendes och Alison Brie bidrar med energi och närvaro, och tillsammans hjälper de filmen att hitta en ton som pendlar mellan allvar och lekfullhet utan att helt tappa balansen. Det är inte alltid elegant, men det är ofta charmigt.

Visst, filmen snubblar ibland på sin egen ambition. Den vill vara både episkt fantasyäventyr, familjedrama och fanservicefest, och ibland blir det lite väl mycket svärd i luften och för lite tid att andas mellan slagen. Vissa scener känns som om de är byggda för att imponera snarare än beröra, och då märks det att manuset inte alltid har samma styrka som de visuella ambitionerna. Men när filmen väl hittar rätt, då sitter det. Då finns där en uppriktig känsla av myt, mod och ansvar som faktiskt biter sig fast.

Jag tänker lite på hur svårt det är att göra något av ett så älskat universum utan att det känns som en ursäkt för att sälja nostalgi i ny förpackning. Masters of the Universe lyckas bättre än många liknande försök, just för att den verkar förstå att publiken inte bara vill se muskler och magi, utan också känna att det finns något på spel. Och det gör det här. Inte alltid med finess, men med hjärta.

Så ja, det här är inte den mest slipade fantasyfilmen du kommer se, men den har tillräckligt med kraft, själ och gammaldags äventyrslusta för att vara värd resan till Eternia. Och ibland räcker det långt. Särskilt när någon faktiskt vågar säga ”Jag har kraften” utan att det känns som ett skämt.

Betyg:

Se när Masters of the Universe sänds på TV eller var filmen går att streama

The Housemaid börjar som en lockande fantasi: ett nytt jobb, ett pampigt hus och en chans att lämna det gamla livet bakom sig. Men ganska snart skaver allt. Millie kliver in i Winchester-familjens värld och det dröjer inte länge förrän den där putsade ytan börjar spricka som tunn is i vårsol. Det är precis där filmen blir som mest intressant.

Det här är en thriller som vet vad den vill vara. Den flirtar med klassiska husmorskräck-vibbar, lite som om Rebecca och Gone Girl fått ett barn tillsammans och sedan låtit det växa upp i ett väldigt dyrt kök. Sydney Sweeney gör Millie med en blandning av sårbarhet och vaksamhet som fungerar fint, medan Amanda Seyfried får rollen som Nina att vibrera av något oberäkneligt. Brandon Sklenar bidrar med den där typen av närvaro som gör att man hela tiden undrar om han är charmig, farlig eller bara välkammad på ett misstänkt sätt.

Det bästa med filmen är stämningen. Den bygger långsamt, nästan förföriskt, och låter maktspel och hemligheter ligga och puttra under ytan. När den är som bäst känns det som att någon drar ut mattan under en med silkesvantar. Det är snyggt, obehagligt och ganska beroendeframkallande.

Samtidigt finns det några skavanker. Vissa vändningar känns lite väl bekanta för den som sett sin beskärda del av psykologiska thrillers, och filmen är inte alltid lika smart som den tror att den är. Ibland lutar den sig lite för tungt mot chockeffekter när den egentligen hade tjänat på att lita mer på sin egen obehagliga atmosfär. Men det är små invändningar i en film som ändå håller greppet.

Jag gick in med förväntningen att få en elegant liten giftcocktail av intriger, och det är ungefär vad The Housemaid levererar. Inte perfekt, men tillräckligt skarp, snygg och nervig för att man ska vilja stanna kvar till sista droppen. Och det är ju trots allt det viktigaste i en thriller: att man inte börjar titta på klockan. Här gör man snarare tvärtom – man sitter och väntar på nästa spricka i fasaden.

Betyg:

Se när The Housemaid sänds på TV eller var filmen går att streama

Deadly history öppnar med ett upplägg som direkt väcker nyfikenhet: en försvunnen släkting, en resa till New York och ledtrådar som snabbt pekar mot något betydligt obehagligare än en vanlig familjeangelägenhet. Det är en premiss som nästan ber om att få bli en tät, nervig thriller med lite gammaldags pulp-känsla. Och visst finns där glimtar av just det.

Jill Wagner och Kristoffer Polaha gör sitt bästa för att hålla berättelsen jordnära och engagerande. De har en lättsam kemi som hjälper filmen att kännas mänsklig även när intrigen drar iväg åt det mer melodramatiska hållet. Robin Thomas bidrar också med en närvaro som ger historien lite extra tyngd. Det är sådana här skådespelare som får en att tänka: okej, det här kan faktiskt bära.

Problemet är att Deadly history inte riktigt vågar lita fullt ut på sin egen styrka. Den bygger upp ett mysterium som lovar mer än den sedan levererar, och ibland känns det som att filmen tar den enklaste vägen runt sina egna bästa idéer. Spänningen finns där, men den får inte alltid tid att sätta sig. Det blir lite som att följa en karta där någon redan suddat ut de mest intressanta vägarna.

Samtidigt finns det något sympatiskt över filmen. Den försöker inte vara större än den är, och i en värld full av överlastade thrillers kan det nästan kännas befriande. Men just därför blir det också tydligt när manus och regi inte riktigt växlar upp när det behövs. Jag satt flera gånger och väntade på den där lilla extra knuffen som skulle göra allt mer minnesvärt.

Som helhet är Deadly history en okej kvällsthriller: tillräckligt sevärd för att hålla intresset uppe, men inte så stark att den stannar kvar länge efter eftertexterna. Den har sina stunder, särskilt tack vare skådespelarna och den mörka grundidén, men den lämnar också en känsla av att ha varit nära något bättre. Lite mer mod, lite mer skärpa – och det hade kunnat bli riktigt spännande.

Betyg:

Se när Deadly history sänds på TV eller var filmen går att streama

Scenen öppnar som en dröm i neon: ett barn som redan bär på en vuxen värld av förväntningar, blickar och rytm i kroppen. Det är där Michael börjar kännas som mer än bara ännu en biografisk musikfilm. Den vill fånga en legend innan legenden hunnit stelna till museum, och det är en ambitiös, nästan lite våghalsig idé.

Filmen berättar historien om Michael Jackson, The King of Pop, med en blandning av vördnad och dramatik som ibland är riktigt effektiv. Jaafar Jackson bär rollen med en märklig och fascinerande självklarhet; det är inte bara likheten som imponerar, utan hur han fångar rörelserna, blicken och den där svårfångade känslan av att vara både superstjärna och fånge i samma kropp. Colman Domingo ger tyngd åt berättelsen, och Nia Long bidrar med värme som hjälper filmen att andas mellan de stora numren.

Det bästa med Michael är att den förstår att musik inte bara är pynt mellan scenerna. Här är låtarna själva pulsen, nervsystemet, anledningen till att allt annat existerar. När filmen hittar rätt i samspelet mellan scen, ljud och rörelse blir den nästan elektrisk. Man sitter där och tänker att jo, det här är varför biografen fortfarande spelar roll. Det är svårt att inte ryckas med när filmen vågar låta showen vara just show.

Samtidigt finns det en viss försiktighet här som jag inte riktigt kan bortse från. Biografiska filmer om ikoner har en tendens att vilja vara både hyllning och förklaring, och Michael hamnar ibland lite för nära den där välkammade mittfåran. Den vill gärna vara respektfull, kanske till och med lite för respektfull, och då försvinner en del av den råhet och komplexitet som hade kunnat göra filmen ännu mer minnesvärd. Det blir stundtals mer glans än djup, mer ikon än människa.

Det är också där jag känner att filmen inte riktigt når hela vägen. Den är skicklig, ofta imponerande, men inte alltid lika modig som ämnet kräver. Michael Jacksons liv är ju i sig en berättelse som rymmer både triumf och tragedi, genialitet och ensamhet, och filmen nosar på allt detta utan att alltid våga stanna kvar där det gör ont. Lite som att den har en fantastisk garderob men glömmer att öppna några av de mest intressanta lådorna.

Ändå går det inte att avfärda Michael. Den är påkostad, välspelad och tillräckligt känslig för att man ska bry sig. Och när den fungerar som bäst känns den som en påminnelse om hur sällsynt det är med artister som förändrar själva luften omkring sig. Det här är ingen perfekt film, men den är ofta så pass levande att man gärna följer med ändå.

Kort sagt: Michael är en stark och stundtals hänförande musikfilm som bärs av sin huvudroll och sina stora scener, även om den ibland spelar lite väl säkert. Men när den väl släpper taget om försiktigheten, då glimmar det ordentligt.

Betyg:

Se när Michael sänds på TV eller var filmen går att streama

Har du någon gång sett en film som känns som att någon hällt espresso över en viktoriansk deckare? Sherlock Holmes: A Game of Shadows är precis den sortens härligt uppdriven uppföljare. Här kastas vi rakt in i ett spel där Sherlock Holmes och John Watson jagar professor Moriarty genom Europa, och tempot är så högt att man nästan behöver hålla i soffkanten för att inte halka av.

Det som fungerar allra bäst är samspelet mellan Robert Downey Jr och Jude Law. De är fortfarande filmens stora nöje, ett slags elegant kaos av spetsfundigheter, irritation och genuin vänskap. Downey Jr spelar Holmes som en man som alltid verkar vara tre steg före alla andra, men också en aning förälskad i sin egen briljans. Law får Watson att kännas som mer än sidekick; han är filmens jordnära motvikt och ofta den som håller ihop allt när Holmes är på väg att spränga både logik och möblemang.

Jared Harris som Moriarty är också ett riktigt lyckokast. Han har inte bara skurkens kalla intelligens, utan också den där obehagliga känslan av att han faktiskt kan vinna. Det gör konflikten mer spännande än i många andra actiondeckare, där skurken ofta mest står och ser ond ut i en mörk korridor. Här finns det hjärna bakom hotet, och det märks.

Regissören Guy Ritchie kör på med sin välbekanta stil: snabba klipp, slow motion, små visuella blinkningar och en energi som ibland är mer busig än elegant. Det är underhållande, absolut, men ibland blir det nästan lite för mycket av allt. Filmen vill vara både smart mysterium och bombastisk actionfest, och den lyckas inte alltid balansera de två sidorna. Någonstans mitt i allt skrammel längtar man efter att få stanna upp och faktiskt njuta av själva gåtan lite längre.

Ändå är det svårt att inte ryckas med. Sherlock Holmes: A Game of Shadows har en lekfull själ, och den vet precis hur den ska hålla publiken på gott humör. Den är inte lika överraskande som första filmen, men den är större, mörkare och mer självsäker. Lite som en uppföljare som kommer in i rummet med höjd haka och säger: ”Ja, jag vet att ni ville ha mer av samma – men jag tänker göra det med explosioner och europeisk panik.” Och ärligt talat: det funkar ganska bra.

Det här är kanske inte den mest finstämda Holmes-tolkningen, men som fartfyllt äventyr med stil, humor och ett ovanligt trevligt gnabb mellan huvudpersonerna är den svår att motstå.

Betyg:

Se när Sherlock Holmes: A Game of Shadows sänds på TV eller var filmen går att streama