Har du någonsin sett en film som känns som att den vill vara tre olika filmer samtidigt? Det är lite där Suicide Squad landar. Den kastar in oss i ett universum där regeringen samlar ihop ett gäng fängslade superskurkar, beväpnar dem till tänderna och skickar ut dem på ett uppdrag som luktar katastrof redan innan första explosionen. Och visst, det är en lockande idé. Det finns något oemotståndligt i att låta de där trasiga, opålitliga figurerna få spela hjälte för en dag.

Det bästa med filmen är utan tvekan energin och karaktärerna. Will Smith gör Deadshot till en av de få som faktiskt känns mänsklig mitt i allt oväsen, och Margot Robbie stjäl nästan varje scen hon är i som Harley Quinn. Hon är både galen, charmig och farligt underhållande på ett sätt som får resten av filmen att kännas lite mer färglös än den borde. Jared Leto som Jokern är däremot mer av en idé än en fullträff; han är märklig, visst, men inte riktigt så minnesvärd som filmen verkar tro att han är.

Det är också här Suicide Squad börjar snubbla. Den har stil, men inte alltid riktning. Den vill vara rå, rolig, cool och känslosam på samma gång, och resultatet blir ibland lite som att någon tappat fjärrkontrollen mitt i en intensiv kanal-zappning. Tempot hackar, skurken känns inte särskilt hotfull och flera av de mer intressanta figurerna får alldeles för lite utrymme. Man anar hela tiden att det finns en bättre version av filmen någonstans där inne, gömd bakom lager av klippning och överambition.

Samtidigt går det inte att helt avfärda den. Det finns scener som fungerar riktigt bra, särskilt när filmen vågar luta sig mot sitt eget absurda upplägg. Den har en viss skitig charm, och när den väl släpper loss får den faktiskt till en del underhållning. Det är inte den där eleganta superhjältefilmen som sitter som en smäck, men den är heller inte helt utan puls. Mer som en vild kväll som började lite för sent och slutade lite för stökigt, men där man ändå hade roligt på vägen.

Suicide Squad är alltså en ojämn men stundtals ganska kul bekantskap. Den lever mycket på sina karaktärer och sin attityd, men faller på att den aldrig riktigt bestämmer sig för vad den vill vara. För mig blir det en film som är lätt att fascineras av i stunden, men svårare att älska i längden.

Betyg:

Trailer för Suicide Squad

Här kan du se trailern till Suicide Squad och få en känsla för handlingen, skådespelarna och filmens stämning. Ett bra sätt att avgöra om filmen är något dig.

Se när Suicide Squad sänds på TV eller var filmen går att streama

Det finns något lockande i att ta en figur som Robin Hood, denna eviga hjälte med båge, skog och moralisk kompass, och dra ner honom i leran. The Death of Robin Hood gör just det, och det med en tydlig ambition: här ska vi inte få ännu en hurtig äventyrssaga, utan en sargad man som tvingas stirra sina synder i vitögat. Det är en idé som bär långt, åtminstone på pappret.

Filmen låter Robin Hood vara en krigare som redan förlorat för mycket. Han är skadad, nedbruten och märkt av ett liv där våldet inte bara varit ett verktyg utan nästan ett språk. När en mystisk kvinna erbjuder honom en chans till räddning öppnas dörren till något som kan bli både andligt och dramatiskt intressant. Och det är här filmen har sin största styrka: den försöker hitta människan bakom legenden. Det uppskattar jag alltid. Hjältar blir ofta roligare när de får vara trötta, rädda och lite less på hela sin egen myt.

Hugh Jackman känns som ett självklart val för den här typen av roll. Han har den där kombinationen av fysisk pondus och sårbarhet som kan få även en sliten hjälte att kännas levande. Jodie Comer lär sannolikt ge filmen den där skarpa, gåtfulla energin som behövs när berättelsen börjar luta åt det mer mytiska hållet. Och Bill Skarsgård? Ja, bara hans närvaro brukar räcka för att man ska ana att något obehagligt lurar runt hörnet. Det är en rollista som väcker nyfikenhet, helt klart.

Samtidigt finns det en risk här som jag inte riktigt kan blunda för: när en film vill vara både rå, poetisk och existentiell på samma gång kan den lätt bli lite väl förälskad i sin egen allvarstyngd. Robin Hood som symbol är stark, men om filmen inte hittar rätt balans mellan myt och människa kan den börja kännas mer som en dyster pose än som ett riktigt drama. Och då hjälper det inte ens med snygga skuggor eller sorgsna blickar i motljus.

Det som ändå gör mig försiktigt positiv är att upplägget låter som något som vågar skava. Det här är inte en berättelse som verkar vilja bjuda på glättig hjältemodighet, utan snarare på skuld, försoning och kanske en sista chans att bli något annat än sina värsta handlingar. Det finns en fin dramatisk kärna där. Om filmen lyckas hålla sig nära den, och inte drunknar i symbolik, kan den bli betydligt mer minnesvärd än ännu en standardiserad medeltidsfantasi.

Min känsla är alltså att The Death of Robin Hood har mer att erbjuda än sin titel först avslöjar. Den låter mörk, lite sliten och ganska ambitiös på ett sätt som jag både gillar och är lite misstänksam mot. Men jag föredrar nästan alltid en film som vågar sikta högt och riskera att snubbla, framför en som bara nöjer sig med att vara korrekt. Och här finns åtminstone en tydlig vilja att göra något med den gamla legenden som känns nytt, eller åtminstone mer mänskligt.

Betyg:

Trailer för The Death of Robin Hood

Här kan du se trailern till The Death of Robin Hood och få en känsla för handlingen, skådespelarna och filmens stämning. Ett bra sätt att avgöra om filmen är något dig.

Se när The Death of Robin Hood sänds på TV eller var filmen går att streama

Det finns få filmer som så självsäkert kastar in en gigantisk rymdflotta över Vita huset och samtidigt får det att kännas som en helt rimlig tisdag. Independence Day är just den sortens film: högljudd, bombastisk och fullständigt övertygad om att mänsklighetens sista hopp ryms i en blandning av militärpatos, teknisk briljans och Will Smiths ena ögonbryn.

Det här är 90-talsunderhållning när den är som mest oförskämd och som mest effektiv. Roland Emmerich bygger upp katastrofen med stadig hand, och när attackerna väl drar igång är det svårt att inte dras med. Filmen vet exakt vad den vill vara: ett stort, svettigt spektakel där världen bokstavligen sprängs i bitar, men där det ändå finns plats för humor, hjärta och några oväntat mänskliga ögonblick.

Jeff Goldblum är förstås filmens hemliga vapen. Som David Levinson gör han det där han är bäst på: ser ut som att han tänker snabbare än alla andra i rummet, vilket han också gör. Bill Pullman ger presidenten en oväntad värme och ett slags gammaldags värdighet, medan Will Smith levererar precis den sorts kaxiga energi som får hela filmen att studsa framåt. Randy Quaid dyker upp som en galenpilot med mer känsla än förnuft, och på något märkligt sätt fungerar det alldeles utmärkt.

Visst, man kan absolut gnälla på att karaktärerna ibland är mer typer än människor, och att dialogen då och då luktar lite väl mycket amerikansk hjältefilm med extra allt. Men ärligt talat: det vore nästan ofint att kräva subtilitet av en film där utomjordingar blåser bort hela städer som om de vore modellbyggen. Det här är inte filmen man ser för finlir. Det är filmen man ser för att luta sig tillbaka och njuta av hur skickligt den säljer sin egen galenskap.

Det som gör Independence Day så minnesvärd är att den aldrig skäms för sin storhet. Den vill vara en publikfest, och den lyckas. Effekterna har förstås åldrats på sina håll, men filmens energi har inte gjort det. Den har fortfarande den där smittsamma känslan av att allt står på spel, och att någon måste kliva fram och säga något högtidligt innan nästa explosion kommer. Och det gör de, med bravur.

Det här är kanske inte den mest sofistikerade sci-fi-filmen från 90-talet, men den är en av de mest underhållande. En rejäl, bullrig och märkligt charmig katastroffilm som fortfarande vet hur man får en biosalong att kännas som en krigszon med snacks.

Betyg:

Se när Independence Day sänds på TV eller var filmen går att streama

En ensam gestalt svävar genom mörkret, med en blick som säger att det här inte blir någon lätt resa. Och det är precis där Supergirl börjar kännas intressant: inte som ännu en blankpolerad superhjältefilm som bara vill visa upp explosionsbudget, utan som ett äventyr där Kara Zor-El faktiskt verkar bära på något mer än bara superkrafter. När en fiende slår till för nära hemmet tvingas hon in i en resa som låter lika mycket som ett sår som ett uppdrag.

Det som lockar mest här är själva premissen. Hämnd och rättvisa är två ord som ofta används lite väl slarvigt i den här typen av filmer, men här finns åtminstone potential för något mer laddat och personligt. Att Supergirl dessutom paras ihop med en osannolik följeslagare öppnar för den där sortens gnissel som ofta gör rymdäventyr roligare än de borde vara. Det är i friktionen mellan två olika viljor som filmen kan hitta sin puls.

Milly Alcock känns som ett spännande val i huvudrollen. Hon har den där blandningen av skörhet och beslutsamhet som en figur som Kara behöver, särskilt om filmen vill skilja henne från mer självsäkra, nästan odödliga superhjältar vi sett förr. Det är ofta där sådana här filmer faller eller lyfter: inte i hur hårt någon kan slå, utan i om vi faktiskt bryr oss när hjälten tvekar. Matthias Schoenaerts brukar kunna ge även hårda roller en mänsklig kant, och Eve Ridley adderar ytterligare nyfikenhet till rollistan.

Samtidigt finns det förstås en risk här. Interstellära resor har en tendens att bli antingen storslagna eller lite väl mekaniska, och när filmen lutar sig mot hämndspåret gäller det att inte fastna i samma gamla mörka superhjältegröt där allt ska vara gravallvarligt och regnigt. Jag hoppas på mer personlighet än poserande, mer känsla än ännu en digital storm som blåser förbi utan att lämna spår. Supergirl behöver inte uppfinna hjulet på nytt, men den måste åtminstone få det att rulla med stil.

Det här låter som en film som kan bli riktigt bra om den vågar låta Kara vara mer än en ikon. Om den hittar balansen mellan storslagen sci-fi och mänsklig nerv kan det bli ett av de där äventyren som faktiskt känns. Och det vore på tiden.

Betyg:

Se när Supergirl sänds på TV eller var filmen går att streama

Som en korsning mellan en glittrande scenkrona och en bitter eftersmak av showbusiness levererar Dreamgirls en musikal som både vill förföra och avslöja. Filmen tar oss till tidigt 1960-tal, där en trio unga soulsångerskor försöker ta sig från små scener till de stora listorna, och det är en resa som doftar lika mycket ambition som svett, glitter och kompromisser.

Det som slår mig först är hur mycket energi filmen har när den är som bäst. Sångnumren är stora, färgstarka och fulla av den där sortens överdåd som bara musikaler kan komma undan med. Jennifer Hudson är den som verkligen bränner till här; hon har en närvaro som får resten av filmen att kännas lite mindre när hon väl tar plats. Det är en sådan prestation som inte bara sjungs fram, utan nästan slår hål i duken. Beyoncé Knowles gör också ett stabilt jobb, och Jamie Foxx ger historien en lagom slemmig showbiz-ryggrad. Eddie Murphy, som ofta glöms bort i samtal om filmen, är dessutom oväntat stark och ger rollen mer tyngd än man kanske först anar.

Samtidigt är Dreamgirls inte helt utan skavanker. Den är ibland så förälskad i sin egen glans att den glömmer att andas. Berättelsen rusar fram genom framgång, konflikter och svek med en viss mekanisk precision, som om filmen är rädd att stanna upp för länge och låta känslorna sjunka in. Det gör att vissa relationer aldrig riktigt får den där extra nerven som hade kunnat lyfta allt ett snäpp till. Man känner vad filmen vill säga, men ibland hör man nästan kugghjulen snurra bakom kulisserna.

Ändå är det svårt att inte ryckas med. Dreamgirls har den där ovanliga kombinationen av show och sorg, av triumf och tomhet, som gör att den stannar kvar lite längre än många andra musikaler. Den påminner om att framgång kan vara lika bländande som brutal, och att applåder inte alltid väger upp för det man förlorar på vägen. Det är kanske inte en perfekt film, men den är ofta väldigt levande – och det räcker långt.

Dreamgirls är som en paljettklänning med ett litet reva i fållen: fortfarande imponerande, fortfarande svår att slita blicken från, men med nog med mänsklighet för att kännas på riktigt.

Betyg:

Se när Dreamgirls sänds på TV eller var filmen går att streama

Hur mycket tålamod har egentligen en leksak när konkurrensen består av en surfplatta? I Toy Story 5 ställs Woody, Buzz, Jessie och resten av gänget inför ett hot som känns både modernt och lite sorgligt träffsäkert: Bonnie har fått en surfplatta, och plötsligt måste den fria leken kämpa för sin plats i ett barnrum där skärmen blinkar lika lockande som en godispåse på en lång bilresa.

Det är en smart utgångspunkt. Toy Story-filmerna har alltid varit bäst när de lyckats få något vardagligt att kännas existentiellt, och här finns det gott om material att jobba med. Idén om att fantasin konkurrerar med det omedelbara, det lättkonsumerade och det ständigt uppkopplade är nästan för bra för att inte fungera. Och när filmen hittar rätt ton, då gör den precis det man hoppas på: den får en att skratta, le lite fånigt och samtidigt känna ett litet stick i hjärtat.

Tom Hanks, Tim Allen och Joan Cusack låter som gamla vänner man gärna träffar igen, och rösterna bär fortfarande mycket av charmen. Det är något tryggt och varmt i deras samspel som gör att man snabbt är tillbaka i den där världen där leksaker har känslor och stora frågor. Samtidigt är det också filmens största utmaning: att hitta nytt liv i en berättelse som redan har vandrat långt. Det är inte alltid lätt att undvika känslan av att man sett vissa känslomässiga beats förut, bara i ny förpackning.

Det som fungerar bäst är när filmen vågar vara lite melankolisk. För bakom skämten om teknik och barn som glider bort från golvets enkla magi finns en ganska träffsäker sorg över att allt förändras. Det är nästan lite brutalt, på det där Pixar-sättet som först får dig att skratta och sedan sitter du där och stirrar på eftertexterna som om någon dragit undan mattan under dig. Men det finns också stunder där filmen lutar sig väl mycket mot nostalgi och trygg återanvändning. Då blir den mer bekväm än överraskande.

Jag uppskattar att Toy Story 5 inte bara försöker vara större, utan också mer samtida. Surfplattan som motståndare är inte bara en kul idé på pappret; den säger något om hur barns uppmärksamhet numera dras åt alla håll samtidigt. Det ger filmen en liten extra nerv. Men för att riktigt lyfta hade den behövt vara ännu modigare, ännu mer oväntad i sina vändningar. Nu landar den snarare som en stark och sympatisk fortsättning än som en fullträff.

Så ja, Toy Story 5 är charmig, tänkvärd och ofta väldigt rolig, men den når inte riktigt samma magiska nivå som seriens allra bästa kapitel. Den är värd att se, särskilt för den som vuxit upp med de här figurerna och fortfarande har en liten mjuk punkt för dem. Men den lämnar också känslan av att det finns mer att säga om leken, om tiden och om allt som försvinner när en skärm tänds.

Betyg:

Se när Toy Story 5 sänds på TV eller var filmen går att streama

Det börjar som så många bra spökhistorier gör: i ett hus där luften känns lite för tung och där varje knarr i golvet låter som en varning. The Conjuring: Last Rites kliver in i det där välbekanta mörkret med samma självsäkra steg som gjort serien till en modern skräckfavorit, och det märks direkt att filmen vill vara både avsked och finalnummer. Det är en svår balansgång, men Vera Farmiga och Patrick Wilson är fortfarande seriens stora trygghet – eller snarare dess mest oroande trygghet, om man nu kan säga så.

Det fina med The Conjuring-filmerna har alltid varit att de inte bara handlar om monster i skuggorna, utan om människor som försöker hålla ihop när världen spricker i fogarna. Här får Ed och Lorraine Warren ännu ett sista fall, och det finns något både vemodigt och lite högtidligt i hur filmen låter dem återvända. Farmiga spelar Lorraine med den där blandningen av ömhet och iskyla som gör att man tror på henne även när det övernaturliga går på högvarv. Wilson, å sin sida, har blivit något av skräckgenrens motsvarighet till en gammal, pålitlig ficklampa: kanske inte alltid den mest glamorösa lösningen, men man är väldigt glad att han finns där när det börjar osa svavel.

Samtidigt ska man vara ärlig: den här typen av film lever och dör på sin förmåga att överraska, och där blir Last Rites inte alltid lika vass som de bästa kapitlen i serien. Det finns stunder då man känner igen rytmen lite för väl. En dörr öppnas. Någon viskar. Något står i bakgrunden och ser ut som att det har dålig hållning och mycket dåliga avsikter. Effektivt? Absolut. Nytt? Inte alltid. Men när filmen träffar rätt, då gör den det med den där gamla Conjuring-magin som får en att sitta lite rakare i soffan och plötsligt bli väldigt intresserad av hur starkt låset på ytterdörren egentligen är.

Mia Tomlinson tillför också en fräsch energi som hjälper filmen att kännas mindre som ren nostalgitripp. Hon ger berättelsen en mänsklig nerv som behövs när skräcken ibland riskerar att bli mer rutin än rysning. Och det är kanske där filmen landar för mig: som ett värdigt, stundtals riktigt effektivt farväl, men också som en påminnelse om att även en stark skräckserie till slut börjar visa sina egna spöken i spegeln.

The Conjuring: Last Rites är inte seriens mest skrämmande film, och inte heller den mest överraskande. Men den har tillräckligt med atmosfär, hantverk och karisma för att hålla greppet. För den som följt Warren-paret genom alla dessa nattliga mardrömmar finns här ett avslut som känns både respektfullt och underhållande. Och för oss andra? Ja, det är fortfarande ganska svårt att säga nej till en välgjord skräckfilm som vet exakt hur den ska få pulsen att hoppa till.

Betyg:

Se när The Conjuring: Last Rites sänds på TV eller var filmen går att streama

Har du någonsin sett en film där varje blick känns som ett hot? There Will Be Blood är precis en sådan film – tung, hypnotisk och fullständigt obekväm på det där bästa sättet. Paul Thomas Anderson tar oss rakt in i en värld där ambition luktar svett, jord och råolja, och där Daniel Plainview kliver fram som en av filmhistoriens mest obehagligt fascinerande gestalter.

Daniel Day-Lewis är förstås filmens stora kraftverk. Han spelar Plainview med en sådan närvaro att det nästan känns som att han borrar sig genom duken och rakt in i ens nervsystem. Det är en rollprestation som inte bara är imponerande, utan närmast skrämmande i sin precision. Paul Dano gör också starkt avtryck som Eli Sunday, den självgode predikanten som blir Plainviews perfekta motpol. Deras scener tillsammans är som att se två stormar kollidera – det gnistrar, fräser och blir aldrig riktigt bekvämt.

Det jag gillar mest med There Will Be Blood är hur filmen vägrar vara snäll mot sin publik. Den vill inte charma dig med enkla känslor eller tydliga hjältar. I stället bygger den långsamt upp en berättelse om girighet, makt och ensamhet, och gör det med en nästan kirurgisk kyla. Fotot är storslaget men aldrig pråligt, och musiken ligger där som en oroande puls under alltihop. Man sitter inte bara och tittar, man känner hur filmen arbetar på en.

Samtidigt är det här ingen film för den som vill ha snabb utdelning. Tempot är medvetet, ibland nästan trotsigt långsamt, och det finns stunder där man får luta sig tillbaka och låta stämningen göra jobbet. För mig fungerar det utmärkt, men jag kan förstå om vissa tycker att filmen är mer fascinerande än faktiskt njutbar. Den är inte gjord för att vara mysig. Den är gjord för att etsa sig fast.

There Will Be Blood är en mörk, kraftfull och oerhört välspelad film som stannar kvar långt efter eftertexterna. En riktig tungviktare, helt enkelt – och en sådan där film som påminner en om varför bio ibland kan kännas som en liten jordbävning.

Betyg:

Se när There Will Be Blood sänds på TV eller var filmen går att streama

Det finns något märkligt trösterikt i att mänskligheten alltid verkar vara lika dåligt förberedd på stora avslöjanden. I Disclosure Day blir den tanken film, och det med en premiss som är så enkel att den nästan känns farlig: tänk om någon faktiskt bevisade att vi inte är ensamma? Skulle vi jubla, eller börja leta efter närmaste nödutgång?

Filmen bygger mycket av sin nerv på just den frågan, och det är också där den är som starkast. Den verkar inte vara ute efter att servera stora explosioner av sci-fi-glans, utan snarare att skruva upp obehaget långsamt, som när man hör ett konstigt ljud i lägenheten och plötsligt blir expert på alla tänkbara katastrofer. Med Emily Blunt, Josh O’Connor och Colin Firth i rollistan finns det dessutom gott om skådespelarmässig tyngd att luta sig mot. Det är en trio som kan bära både tystnad och panik utan att det känns påklistrat.

Det jag gillar mest med den här typen av film är när den vågar förstå att det verkligt skrämmande inte alltid är varelsen i sig, utan människorna runt omkring den. Hur reagerar vi när världen inte längre går att förklara med våra vanliga små lådor och etiketter? Där finns en dramatisk nerv som kan bli riktigt stark, särskilt om filmen låter karaktärerna vara motsägelsefulla, rädda och lite pinsamt mänskliga. Och det är ju där vi känner igen oss själva, tyvärr eller lyckligtvis.

Samtidigt finns det en risk med sådana här upplägg: att filmen blir mer idé än upplevelse. Om Disclosure Day lutar för hårt åt det högtravande kan den tappa markkontakt, och då blir även de mest intressanta frågorna lite väl luftiga. Jag hoppas därför att den håller fast vid det jordnära, vid blickarna, pauserna och de små sprickorna i fasaden. Det är ofta där de bästa sci-fi-filmerna hittar sin själ.

Min känsla är att Disclosure Day har potential att bli en av de där filmerna som inte bara handlar om utomjordiskt liv, utan om oss själva när vi ställs inför något vi inte kan kontrollera. Och det är nästan alltid mer intressant än ännu en raket som exploderar snyggt i mörkret.

Inte perfekt, kanske, men tillräckligt lovande för att väcka nyfikenhet på riktigt. Och det är inte så lite i en genre som lätt fastnar i gamla hjulspår.

Betyg:

Se när Disclosure Day sänds på TV eller var filmen går att streama

Som en trasig spegel som ändå vägrar sluta reflektera är Joker både hypnotisk och obekväm på samma gång. Todd Phillips tar en välkänd serietidningsfigur och vrider ur honom något betydligt smutsigare, sorgligare och mer mänskligt än man först kanske väntar sig. Det här är inte en film som vill bjuda på popcornvänlig eskapism; den vill snarare sätta sig bredvid dig, tända en cigarett i mörkret och viska att allt kanske redan håller på att gå sönder.

Joaquin Phoenix är filmens pulserande hjärta och han gör Arthur Fleck till en figur som är lika tragisk som svår att värja sig mot. Han spelar inte bara galenskap, han visar hur den kan växa fram ur förnedring, ensamhet och ett samhälle som verkar ha glömt hur man ser människor. Det är en prestation som kryper under huden och stannar där länge efter eftertexterna. Ibland nästan för länge, på det där sättet som gör att man känner sig lite skyldig över att ha fascinerats så mycket.

Det som imponerar mest är hur konsekvent filmen håller sin ton. Gotham är inte bara en kuliss utan en rutten organism, full av smuts, kyla och social misär. Bildspråket är snyggt, nästan klassiskt i sin komposition, och musiken trycker på precis rätt nerv. Samtidigt finns det något lite väl demonstrativt i hur filmen vill understryka sitt budskap. Den är inte direkt subtil; den pekar med hela handen och ibland med en megafon. Men ärligt talat: när filmen är så här starkt genomförd gör det inte så mycket.

Robert De Niro bidrar med trygg pondus, Zazie Beetz ger filmen en välkommen mänsklig värme och Frances Conroy gör sitt bästa för att hålla kvar något ömt i en berättelse som annars gärna drar mot avgrunden. Det är dock Phoenix som bär allt, och han gör det med en sådan fysisk och psykisk närvaro att man nästan glömmer att man tittar på skådespeleri.

Det finns förstås en risk att Joker romantiserar sin egen mörkerpoesi, eller åtminstone flirtar lite för mycket med den. Men för mig väger filmens intensitet, stil och huvudrollens kraft tyngre än invändningarna. Det här är en film som inte är bekväm, inte särskilt snäll och definitivt inte gjord för att alla ska känna sig glada. Men den är minnesvärd. Och i en värld där så mycket film känns som välpolerad bakgrundsbrus är det nästan en bedrift i sig.

Betyg:

Se när Joker sänds på TV eller var filmen går att streama